Mitt åttiotal.
Jag minns en sommarnatt när jag var på väg hem från någonstans, det var nog runt 87-88 någon gång. Jag minns att jag stannade upp och tänkte: Så som livet är nu, så kommer det aldrig mer att bli. Passa på och njut, sug på karamellen och försök att minnas allting för snart så är det över. Om några år så kommer du inte att kunna bära dig åt och leva som du gör nu.
Jag uppskattade verkligen att vara ung för jag visste att även om inte allt var toppen så visste jag att detta var vad jag fick, detta var höjdpunkten, toppen på mitt liv. Sedan skulle det bara dala nedåt.
Jag är mycket tacksam över att jag kommer ihåg så mycket, jag är tacksam över att mitt minne fungerar så väl som det faktiskt gör.
Framför allt är jag tacksam över att jag föddes i exakt rätt tid så att jag fick uppleva åttiotalet. Bättre än så blev det aldrig.
Det var kul så länge det varade.
De flesta av bilderna som följer är tagna någon gång runt 87-89 men några är ännu äldre.
Kolla! Kavaj och... Träskor!
Jag ska imponera och häller i mig en sejdel rent brännvin. Hade jag försökt mig på något sådant
idag hade jag inte överlevt. Jag är glad över att jag överlevde den gången. Hur som helst så blev det helt
svart för mig några minuter senare.
Silverkavaj!
Mitt första passfoto.
Stjärngosse. Jag vill minnas att det var på ett gammalt jobb jag hade och att ledningen tog
detta ytterst seriöst. Jag kom kanonfull.
Jag fyller 25 år och åttiotalet övergår i nittiotal. Det är nu det börjar gå utför med både mig
och världen. Några år senare får jag skörda frukterna av mina stollerier i form av depressioner,
panikångest och lite annat smått och gott.
Var det värt det? Ja, jag tror faktiskt det. Eller... Jag vet faktiskt inte vad jag annars skulle ha gjort?
Hur skulle jag ha levt? Vad skulle jag ha gjort för val?
Men jag hade rätt så kul i alla fall!
