Filmrecensenter - Vem skriver de för?
Vem skriver de för? Inte för den vanliga människan framför TV:n och inte för den genomsnittliga biobesökaren. Populära och underhållande filmer får undantagslöst dåliga eller medelmåttiga recensioner.
Märkliga filmer som t ex musikaler på kantonesiska, svartvita ångestladdade filmer på polska och vidrigt tråkiga, gubbsjuka och obehagliga filmer av Ingemar Bergman som handlar om medelålders män och deras uppgörelse med sin sexualitet och liknande öser man superlativer över.
För att inte tala om tjeckiska och rumänska filmer där man "spänner dialogen i en vid båge". De får full pott med en gång och är det någon obegriplig film från något mellanösternland så bubblar recensenterna nästan över av glädje och politisk korrekthet.
Filmer av Woody Allen anses på fullt allvar vara humoristiska (!)
Och så denna jävla Ingemar Bergman igen. Varför höjer varenda filmkritiker denna gubbe till skyarna?
Faktum är att ingen tittar på hans filmer. Gå ned till din lokala DVD-uthyrare så får du se själv. Du hittar knappast några Bergmanfilmer i hyllorna.
Skulle jag ta med mig en Bergmanfilm hem till flickvännen så skulle hon tro att jag har glömt att ta dårpippimedicinen igen.
Ingen hyr en Bergmanfilm.
Jag läste någonstans att de planerar att ge ut Bergmans gamla tv-serie "Scener ur ett äktenskap" på DVD. Förutom att serien avhandlade så spännande ämnen som depression, ångest och medelålderskriser så hade naturligtvis Ingemar Bergman sina två favoritskådisar i huvudrollerna, Erland Josephson och Liv Ullman. Två personer som hade utstrålning och livsglädje som ett par vedträn. Blev man inte deprimerad innan så blev man det när de dök upp i rutan och fyllde vardagsrummet. Det räckte inte med det brunmurriga och mossgröna sjuttiotalsmodet, man var tvungen att stå ut med skådisar som såg ut att vilja ta livet av sig så fort som möjligt.
"Den var ju så populär och hade över två miljoner tittare!"
Tacka fan för det! Det fanns ju inget annat att titta på!
Vi hade två statligt styrda TV-kanaler.
På den andra kanalen så visade de ett program om hur man förebyggde bölder i anus, eller kanske en spännade rysk opera.
Va fan skulle folk göra? De var ju hänvisade till att sitta och svälja ren skit framför TV:n varenda jävla kväll!
Om fem personer kommer att köpa denna box så blir jag förvånad. Däremot så kommer varenda jävla filmrecensent att ge boxen högsta betyg.
Jag har lärt mig att konsekvent undvika filmer som får höga betyg. Får de fem Plus, Getingar, Bildrör eller vad det nu kan vara så är det bara att besöka sin lokala filmuthyrare och jag kan garantera; där får du leta länge innan du hittar någon deprimerande Bergmanfilm med något mystiskt budskap som bara en schizofren filmstuderande kan finna underhållande eller något ryskt kostymdrama som bara en berusad kostymör på någon alternativ teater kan uppskatta.
De flesta människor ser på film för att fly vardagen en stund. De vill skratta, de vill gråta, de vill ryckas med, de vill känna igen sig, de vill drömma sig bort. Kort och gott: De vill underhållas.
Film ska inte vara en lektion i psykologi, film ska vara underhållning!
Ångest, depression och sjukdom får vi nog av i våra egna liv.
Mitt åttiotal.
Jag minns en sommarnatt när jag var på väg hem från någonstans, det var nog runt 87-88 någon gång. Jag minns att jag stannade upp och tänkte: Så som livet är nu, så kommer det aldrig mer att bli. Passa på och njut, sug på karamellen och försök att minnas allting för snart så är det över. Om några år så kommer du inte att kunna bära dig åt och leva som du gör nu.
Jag uppskattade verkligen att vara ung för jag visste att även om inte allt var toppen så visste jag att detta var vad jag fick, detta var höjdpunkten, toppen på mitt liv. Sedan skulle det bara dala nedåt.
Jag är mycket tacksam över att jag kommer ihåg så mycket, jag är tacksam över att mitt minne fungerar så väl som det faktiskt gör.
Framför allt är jag tacksam över att jag föddes i exakt rätt tid så att jag fick uppleva åttiotalet. Bättre än så blev det aldrig.
Det var kul så länge det varade.
De flesta av bilderna som följer är tagna någon gång runt 87-89 men några är ännu äldre.
Kolla! Kavaj och... Träskor!
Jag ska imponera och häller i mig en sejdel rent brännvin. Hade jag försökt mig på något sådant
idag hade jag inte överlevt. Jag är glad över att jag överlevde den gången. Hur som helst så blev det helt
svart för mig några minuter senare.
Silverkavaj!
Mitt första passfoto.
Stjärngosse. Jag vill minnas att det var på ett gammalt jobb jag hade och att ledningen tog
detta ytterst seriöst. Jag kom kanonfull.
Jag fyller 25 år och åttiotalet övergår i nittiotal. Det är nu det börjar gå utför med både mig
och världen. Några år senare får jag skörda frukterna av mina stollerier i form av depressioner,
panikångest och lite annat smått och gott.
Var det värt det? Ja, jag tror faktiskt det. Eller... Jag vet faktiskt inte vad jag annars skulle ha gjort?
Hur skulle jag ha levt? Vad skulle jag ha gjort för val?
Men jag hade rätt så kul i alla fall!
Rundvandring i Karlstad 2007.
Karlstad räknas som en medelstor stad och har ett stort utbud av affärer, gallerior och restauranger. Lägg därtill ett nöjesliv som slår de flesta andra städer i samma storlek som t ex Eskilstuna, Borås och Sundsvall.
Men det bästa tycker jag ändå är invånarna.
Går man t ex ut på krogen i Uddevalla, Örebro, Stockholm eller Jönköping och börjar försöka att få kontakt med en okänd människa så får man ofta en stor käft tillbaka.
-"Öh... Känner jag dig eller?"
Så är det inte i Karlstad. Folk är helt enkelt trevliga och glada. Jag har gått ut många gånger ensam i Karlstad men har nästan alltid träffat trevliga men helt okända människor. Jag har varit välkommen till deras bord, trots att det är jag som har stått för den i särklass högsta promillehalten.
T o m kvinnorna är trevliga, även de som inte var ett dugg intresserade av mitt sällskap. Inte sådär tykna och sketförnäma som vackra kvinnor som är medvetna om sitt utseende kan vara. De är artiga och trevliga och det är få gånger som jag har råkat ut för någon som har varit riktigt oförskämd.
Några foton på stan som jag tog i somras.
Centrum:
Badplats mitt i stan!
Centralstationen till höger på bilden.
Hyreshus mitt i stan med egen brygga och båtplats!
Stadshotellet.
Orrholmen heter ett underbart höghusområde som är något så ovanligt som både centralt och vattennära. De har t o m en egen liten sandstrand!
Herrhagen heter en central stadsdel i Karlstad. I mitt tycke den absolut trevligaste och kallas för Karlstads Söder. Jag har även bott där under en tid i mitt liv.
Nu tycker jag att vi tar oss en liten rundvandring i denna eminenta stadsdel.
Huvudgatan som jag inte minns namnet på:
I höghuset som ligger i bakgrunden bodde jag!
En bar. Den ser skum ut.
Nöjesfabriken ligger på Herrhagen. Där har jag varit ett par gånger. Undrar vad jag hade
Där att göra? Jag satt i ett bås intill ett dansgolv och sov som en stock hela kvällen.
Usch, en skola! Undrar hur många oskyldiga barn som de har knäckt för livet där under åren?
Jag avskyr skolor så vi går vidare.
Nu blev det trevligare!
Nya hyresrätter på Herrhagen. Det blir nog fint.
Inre hamnen.
Här ligger förutom en massa företag och båtjävlar en bar och restaurang som heter Glada Ankan. Mycket välbesökt och t o m jag förärade detta etablissemang med ett besök för flera år sedan. Hade en date och var så full så att jag somnade vid bordet redan innan jag hade börjat på förrätten. Kvinnan gick hem. Tror jag. Hon var i alla fall inte kvar när vakten kom och väckte mig.
Nu tycker jag att vi kollar på lite vinterbilder också! Eller vad säger ni? Ok! De här är från
Jul/nyår 06/07.
Här kör jag in i Karlstad, västra infarten:
Centrum:
Stortorget:
Ja... Sedan så var det inte så mycket mer. Kanske lägger jag ut bilder från andra svenska
städer senare.
Bilder från min ungdom när jag jobbade inom sjöfarten.
Jobbade på Silja-Line, Viking-Line, Est-Line och TT-line periodvis när jag var ung. Tog en del foton men jag trodde de hade försvunnit i någon flytt för länge sedan. Men så hittade jag dem!
Orkar inte lägga ut allt men här är några i alla fall. Skulle tro att de är tagna 1990 eller däromkring.
Mina polare och jag. Vi följdes åt på flera färjor vill jag minnas. Undrar vad de gör idag?
Jag och polarn...
Jag och flera och lite fler gamla kompisar. Det är jag som är inklämd bakom den ljusa flickan.
På den tiden så förekom det inte att man tog alkokontroll på de anställda, vi snarare uppmuntrades att dricka. På de flesta färjor hade man t o m en egen bar för de anställda. Jag tror att jag tillbringade huvuddelen av min lediga tid där.
Jag med ett glas i handen som vanligt. Tror jag hade ett glas eller en flaska i handen konstant under dessa år.
Jag igen, gravt berusad som det verkar...
Får hjälp till hytten.
Man blir trött av att ha kul och må bra...
Fler kompisar.
Fest i min hytt, en av många. Naturligtvis under arbetstid. Den lediga tiden utnyttjades till att vila sig och sova ruset av sig.
Jag med glaset igen... Alltid detta glas.
Fylleresa till Helsingfors 2007
Förra sommaren fyllde min gamla ungdomskamrat fyrtio år. Detta skulle firas med en liten kryssning, Helsingfors blev destinationen.
Med på resan var även polarns fru, deras lilla treåriga son och min flickvän. En riktigt liten familjetripp alltså. Vi skulle umgås, äta god man och ha allmänt trevligt. Det var meningen.
Så blev det inte.
Inte för mina medresenärer i alla fall och allra minst för min flickvän.
Vi har nämligen helt olika syn på att ha trevligt och umgås, eller rättare sagt: Jag har en annan syn på umgänge än alla andra.
Som vanligt när det handlar om trevliga nöjen som vanligt folk uppskattar och kan handskas med på ett tillfredsställande sätt så blir det rena katastrofen när jag blir inblandad. Situationer som jag inte kan handskas med är t ex något som många äkta par och goda vänner finner nöje i - att käka god mat på en restaurang och konversera över att glas vin. Det är bara att glömma för min del, jag blir snabbt dyngrak och häller i mig vin direkt ur karaffen. Därför har jag många gånger somnat med ansiktet i dyra och fina middagar innan min date har dykt upp.
Jag har aldrig varit någon kvinnokarl eller charmör av rang. Jag kan helt enkelt inte umgås på ett normalt sätt och framför allt så kan jag inte hantera sprit.
Att inte kunna hantera sprit är inte synonymt med att ha alkoholproblem, för det har jag inga. Det var länge sedan jag söp vanemässigt. Faktum är att det är ytterst sällan som jag dricker. Men när jag gör det så kan det bära iväg något alldeles väldigt.
På sätt och vis så kan man säga att jag har alkoholproblem - problem med att alltid dricka för mycket vid fel tidpunkt.
Jag dricker inte förresten, jag super, jag häller i mig. Men jag gör det aldrig vanemässigt som sagt och aldrig, aldrig någonsin på hemmaplan. Man skiter inte där man äter som det heter. Men när jag är ute och reser, i främmande städer och länder, då jävlar!
Gärna på morgonen, direkt när jag slår upp ögonen och är som mest bakfull. Då nyper spriten som skönast. Det har jag alltid tyckt.
Nu vet jag att jag borde se detta som ett problem och att jag borde skämmas och ja, jag skäms när andra blir lidande för mitt ytterst omogna beteende. Men ser jag det som ett problem? Nej, faktiskt inte. Jag för ju faktiskt flaskan till min mun helt frivilligt, jag hade inte gjort det om jag hade tyckt det hade varit obehagligt på något vis. Nej, för mig är det inget problem men säkert för omgivningen.
Därför reser jag för det mesta helt ensam och jag är säker på att jag kommer att få fortsätta med att resa ensam. Lika säker som jag är på det, lika säker är jag på att det inte är sista gången som jag super och beter mig som en komplett idiot när jag är ute på vift.
Jag tänker inte bättra mig!
Nu till sommaren ska jag till Lissabon och Rom och naturligtvis kommer det att bli en hel del krökande där. Givetvis kommer det att bli bildreportage från dessa resor på min blogg senare. Det får ni inte missa!
Men nu är det alltså min polares fyrtioårsdag och bildreportage från fylleresan till Helsingfors som gäller.
Vi mönstrar på färjan. De andra ser fram emot det kommande smörgåsbordet, jag har bara supa i huvudet. De andra sätter sig genast till bords. Jag går ned till hytten och korkar upp första spritflaskan.
Någon gång under natten går jag tydligen ut på däck. Vad gör jag där och vem tog fotot? Har inget som helst minne av denna natt.
Morgon i Helsingfors och jag har precis gått av färjan och är inne på första flaskan. Jag mår jättebra och har jättekul, det har inte de andra. De håller sig flera meter bakom mig. Se så glad jag är!
Här är jag ännu gladare, min flickvän blir surare och surare. Polarn och hans fru har redan lämnat oss.
Min flickvän ler ansträngt och skäms. Undrar vem som tog denna bilden?
Var det kanske den snälla polisen som dök upp? Han var förresten lite irriterad märkte jag.
Lämnad ensam av min flickvän. Hå hå ja ja... 
MERA SPRIT!
Ojdå!
Någon gång under eftermiddagen hittar jag tillbaka till färjan. Min flickvän tycker att jag behöver sova ut. Jag vill dricka mer sprit.
Dags för att bajsa!
Sedan blev det läggdags. God natt!
Revolver av Guy Ritchie.
Under sjuttio- och i viss mån åttiotalet så kunde filmerna ibland bli pinsamt övertydliga. Idag kan det vara tvärtom. Det är märkliga tidshopp, underliga kameravinklingar, snabba klipp och en jävla massa karaktärer att hålla reda på och det är inte alltid helt uppenbart vem som är huvudpersonen och hjälten. Ibland beter sig inte ens hjälten som en hjälte.
Förr så var hjälten alltid behäftad med en viss moral och det fanns alltid med en vacker kvinna någonstans i hans liv - en kvinna som han saknade, ville ha, hade haft, eller kanske skulle få i slutet av filmen.
När och om de fick varandra så fick man inte se regelrätta samlag eller antydningar om kommande avsugningar och rövknull. De kvinnliga karaktärerna kunde faktiskt skita som folk efter att de äntligen hade fått smyga iväg med hjälten till något motellrum.
Kärleksakten lämnades åt fantasin så att säga.
Idag kan hjälten lika gärna vara bankrånare, knarkare, bög, strakbent eller bara rätt och slätt tokig.
Men det som är mest irriterande är att filmerna blir allt svårare att begripa. Det börjar hända lite väl ofta nu att jag får stänga av filmen pga att jag eller min flickvän inte begriper handlingen.
Jag minns att jag avhandlade detta ämne i en annan tråd. Då gällde det en film med Mickey Rourke som hette Domino. Den filmen hade jag stora förhoppningar på.
Jag begrep inte ett smack.
Igår var det dags igen. Jag och min flickvän hyrde en film som hette Revolver.
Vi fattade inte ett dugg.
Vem var hjälten? Vem var skurken? Vad i helvete handlade det om egentligen?
Det började på något casino som tydligen drevs av någon skurk. En snubbe hade blivit blåst av dem och hade suttit inne i sju år.
Den blåsta snubben kom ut och sedan fattade jag inte så mycket mer. Det var något om att han fick en obotlig blodsjukdom, hade någon sorts fobi för hissar och så ramlade han ned för en trappa när några gangstergorillor av någon anledning skulle ta honom någonstans, till någon som antingen var någon slags gangsterledare, alternativt ägare till casinot som hade blåst den blåsta snubben.
Det började dyka upp meddelanden från ingenstans också. Små vita visitkort som bara den blåsta snubben med blodsjukdomen fick. Alltid när han antingen svimmade av eller strax innan någon omotiverad skottlossning började mellan gäng som jag inte hade någon koll på.
Var det någon konspiration på gång mellan läkarna? Var inte den blåsta snubben döende i någon blodsjukdom?
Ja, inte vet jag för när det helt plötsligt dök upp något jävla kinesgäng mitt i alltihopa och när en sändning kokain försvann som någon ännu större och farligare gangster hade haft ansvaret över så började jag tröttna.
Vad hade detta med handlingen att göra?
Vilken handling förresten? Vad handlade det om egentligen?
När det helt plötsligt även började dyka upp tecknade avsnitt mitt i alltihop med folk som sköt skallen av varandra så fick både jag och min flickvän nog. Vi stängde av skiten.
Är det en trend att skapa filmer med en handling som är helt omöjlig att begripa och hänga med i?
Varför kommer det inga storfilmer längre som t ex Titanic, Gladiator och liknande som alla gillar och som är underhållande, spännande, romantiska och påkostade?
Vad är det för fel med filmer som har en handling som man begriper? Och varför ska det alltid vara dessa underliga tidshopp, förvirrade kameravinklingar, snabba klipp och liknande?
Det var nyskapande när Tarantino kom med sina filmer men börjar det inte bli lite väl krystad och krångligt nu? Vissa filmskapare verkar ju mer eller mindre slå knut på sig själva i sin iver att komma med något som de tror fortfarande är nyskapande och unikt.
Är det kanske frånvaron av en handling som vanligt folk begriper och kan hänga med i som är nyskapande?
Hur som helst så lär det fan i mig dröja innan jag hyr en ny film som jag inte känner till något om. Det verkar som om man får hålla sig till klassikerna från nittiotalet.
Domino med Mickey Rourke.
Hyrde en film tillsammans med min flickvän som hette "Domino". Mickey o´Rourke var bl a med och jag hade höga förväntningar må jag säga. Mickey är ju en riktig hårding även privat (super som ett svin och lägrar unga kvinnor på löpande band trots att killen är en bra bit över femtio. Han rockar!) och trailern de har kört för denna film på TV:n gjorde mig rejält sugen. Den verkade bra. Underhållningsvåld på högsta nivå och att den var baserad på en sann historia gjorde ju inte saken sämre.
Besvikelsen blev total. Den var filmad på det där idiotiska sättet som verkar ha blivit poppis idag. Det var ryckigt, nervigt, stirrigt och märkliga kameravinklar hela tiden. Ena stunden var det bleka, underliga sepiatonade färger eller svartvitt och helt plötsligt grynigt. Sedan blev det konstiga eftersläpnigar som var medvetet, märkliga kamervinklar a´la MTV-video och ultrapid och blixtsnabba kameraåkingar om vartannat.
Men detta hade jag kunnat stå ut med om det hade varit en redig handling, om det hade varit skickligt berättat och framför allt: Om man hade begripit något.
Jag fattade absolut ingenting!
De första minuterna gick väl an men sedan... Fullkomligt obegripligt!
Jag försökte verkligen, jag hoppade tillbaka, tog om men fattade inte ett barolin, inte min flickvän heller vilket hon till en början inte ville erkänna.
-"Va bra! Förklara då för mig vad i helvete det går ut på."
Sade jag då. Det kunde hon inte.
Det började med att tre prisjägare skulle råna en kärring på tio miljoner ute i hennes hem vid någon husvagsparkering mitt i öknen, hennes son hade de av någon anledning som gisslan. De kapade hans arm (där var koden till kärringens kassaskåp) och kärringen började skrika och skjuta vilt omkring sig.
Helt plötsligt blev det en snabb tillbakablick vilket inte förklarade någonting. Varför hade de hamnat i denna situation?
Sedan blev det ännu mer tillbakablickar från den kvinnliga prisjägarens barndom (allt naturligtvis filmat och klippt i ett supersnabbt tempo, surrealistiska kamervanklingar, färg och svartvitt, grynigt och ultrarapid i en salig röra) och det blev rörigare och rörigare. Helt plötsligt satt de i sin prisjägarhusbil igen, nu var det inte nutid men inte heller dåtid. Det var något mittemellan alla händelser och det blev ännu rörigare. Intervju med någon dokusåpaproducent, kontraktskrivande och helt plötsligt blev maffian inblandad av någon anledning. Fyra snubbar satt i en skåpbil med masker av olika presidentfruar för sina ansikten, de visade sig senare vara fyra svarta negresser men det skulle vara fyra killar. Den ena negressen sysslade förresten med körkortsförfalskningar och var gift med prisjägarnas chef (tror jag). De där körkortförfalskningarna spelade en viss roll i filmen men jag fattade aldrig vilken? De fyra snubbarna blev istället avrättade (två av dem tror jag var söner till någon maffiaboss). Eller blev de det? Helt plötsligt gick filmen baklänges och det hade aldrig hänt. Eller hade det?
Hänger ni med ännu?
Fyra negresser med masker för sina ansikten men det skulle ha varit fyra andra killar, varför vet jag inte? Vad och vem gör vad och varför?
Tio miljoner var inblandade och det var det alla levde jävelen om. De tio miljonerna var de som kärringen hade i sin husvagn och som prisjägarna skulle råna tillbaka eller vad fan de nu var frågan om i början av filmen. Det var något om insiderjobb, blåsta maffiosos och fan och hans mormor. Helt plötsligt ramlade även två stjärnor från Beverly Hills in i filmen som spelade sig själva, Ian Ziering och Brian Austin Green. Vet inte riktigt vad de hade där att göra men det fanns någon koppling med dokusåpaproducenten. De blir förresten också gisslan men lyckas komma undan i slutet av filmen då det är en uppgörelse med mycket pang-pang i toppen av Strathosphere Hotell i Las Vegas. Vilka och varför fick jag aldrig någon koll på, tror de skulle lämna över stålar eller något. Om det var samma stålar som de hade levt fan om i hela filmen vet jag inte och jag vet inte heller var i tidsaxeln jag var, i slutet eller början av historien? I mitten kanske? Hur som helst, där gav jag upp och gick ut på balkongen och tände en cigarrett.
Hur som helst: RENA SKITEN! HYR DEN INTE!
"Löftet" av Renzo Aneröd.
Boken hette "Löftet" av Renzo Aneröd och jag har aldrig någonsin läst något så formidabelt amatörmässigt och ÖVERTYDLIGT. Klyschorna var staplade på varandra och ibland så gapskrattade man och jag lovar, författaren försökte inte ens vara humoristisk eller ens ironisk vilket gör det hela ännu mer skrattretande.
Till råga på allt så gör han författarens absolut största misstag; hans politiska åsikter och engagemang lyser igenom titt som tätt. Som om inte detta skulle räcka så märks det att han innerst inne beundrar gangsters, han tycker att det är tufft med förortsligister och deras "kultur", han tycker att överåriga och tatuerade bikers är bland det coooooolaste som finns och han jämför på fullaste allvar Hammarkullen med "andra länder i Tredje Världen" (!)
Jag hade inte sagt något om killen hade varit nitton år, då hade man kunnat ursäkta hans illa dolda beundran för folk som knarkar och begår brott bara för att de kommer från förorterna och för att "folkhemssverige har svikit dem", men karln är nästan fyrtio år!
Killens klantigt skrivna texter beskriver torpeder från MC-klubbarna, juggemaffia, kokainsniffande och brassrökande invandrarungdomar och nazister i en salig röra och det märks att han finner deras värld sådär farlig och cool som ungdomar brukar göra innan de växer upp och mognar.
Mycket riktigt så är det en bild på bokomslaget där Renzo själv sitter med sin rakade skalle och spänner sina tatuerade armar och presenterar sig själv bl a som en hårdrockande MC-kille som gillar styrketräning, kampsport, samhällsengagemang och naturligtvis har han varit... *Hajenstråkar* en stor och tuff hamnarbetare en gång i tiden! WOOOOH!!!
Nä fy fan, det blir bara för mycket!
Så om ni har några författarambitioner, läs skiten och upptäck att ni vid jämförelse är riktigt bra! Kan de ge ut sådan skit så är ni ämnen för Nobelpriset!
Hemma hos Gammal Hårdrockare.
Har surfat runt lite på diverse bloggar och har upptäckt att många verkar gilla att lägga ut bilder på sina hem, främst kvinnliga bloggare har en förkärlek till detta.
Eftersom många anser att jag är en riktig fitta så kan ju jag inte vara sämre! Därför blir det nu ett mycket avslöjande bildreportage från min lilla etta med kokvrå.
Många undrar varför jag har valt att bo i en liten etta. Inte minst min flickvän.
-"Du har ju jobb! Du har ju råd att bo större! Varför klämma in sig i en så liten lägenhet?"
Varför inte? Svarar jag.
Mitt hem uppfyller alla mina behov, dvs jag kan sova där, duscha, hålla värmen, laga mat och äta, sova, läsa, kolla på TV, sitta vid datorn och skriva eller surfa och sist men absolut inte minst: Det är billigt! Min bostad gör mig rik. Jag kan spara pengar, jag kan resa, köpa onödiga lyxprylar och käka pizza varje dag, om jag nu skulle vilja det och ja, det vill jag!
Dessvärre så kan jag inte det. Det är med pizza som med allting annat som är gott, roligt eller skönt - det är dödligt, kriminellt eller omoraliskt. Det är därför som de flesta av oss istället tvingar i oss broccoli och grovt bröd som smakar gammal jutesäck, det är därför vi sköter våra jobb istället för att råna banker och när vi går till våra jobb så är vi nyktra och funderar inte på att försöka dra igång en liten spontan knullhappening under fikarasten.
Vi tvingar i oss mat vi inte gillar, vi går nyktra till våra jobb som vi hatar och får vi stånd så tar vi en runk på toaletten för vi vill inte dö eller bli arresterade. Vi vill överleva, vi vill leva så länge som möjligt i frihet.
Hur fan kom jag in på detta egentligen?
Pizza var det ja! Varje fredag käkar jag pizza i alla fall och detta är min favorit:
Men nu skiter vi i pizza! Vi skulle ju ta en rundvandring i min lilla lägenhet. Ok, här är mitt kombinerade vardagsrum och sovrum.
Min kokvrå:
Min dator. Här sitter jag gärna och skriver och sprider min oändliga visdom. Mycket och ofta.
Ut till hallen:
Och sist men inte minst: TV-parken.
Barcelona 2007.
Jaha, tänkte börja så smått med att lägga upp lite bilder från mina gamla och naturligtvis även kommande resor. Jag börjar med Barcelona som jag och en polare besökte i somras. En mycket vacker stad som rekommenderas.
Ramblan, Barcelonas huvudgata.
Nere vid hamnen.
Stilig man i motljus...
Rast vid ett berömt torg vid Ramblan som jag inte minns vad det hette.
Polarn...
Jag gillar inte att pröva ny och exotisk mat, jag vill käka sådant jag känner igen! Här brukade
jag käka. Mycket läckert. Mums!
Mmm... Jättegott!
Hotellet där vi bodde.
Barcelona syns bakom den stiliga mannen.
Hard Rock Café, här käkade jag också. Här går det alldeles utmärkt att dricka Southern
Comfort till hamburgarna. Vilket jag gjorde. Alldeles för mycket t o m.
Poolen vid hotellet.
Bilder på Gammal Hårdrockare.
Jag har blivit gammal... Över fyrtio år...
Men här är jag ung under det glada åttiotalet!
Lite information om mig själv.
Eftersom presentationen på min blogg inte fick överskrida 1 200 tecken så väljer jag att länka till denna lilla nystartade blogg istället som jag enbart kommer att använda till just sådana här ändamål - när utrymmet är begränsat så att säga.
Jag kan nämligen inte uttrycka mig kort. Jag breder ut mig. Jag älskar att skriva och när jag väl har börjat så är det svårt att sluta.
Så nu drar jag igång!
Jag är medelålders, 40+ som man säger. Faktum är att jag faktiskt fyller år just idag! Något som jag naturligtvis inte firar. Sådant slutar man med i tjugoårsåldern. Sedan så är det inte kul längre.
Jag bor ensam i en etta men har en flickvän. Vi är särbos som man säger numer. Har tidigare haft ett längre förhållande som avslutades för drygt två år sedan. Idag lever jag alltså ensam och det tänker jag fortsätta med. Sambolivet var inget för mig.
Allt ändrar sig. När jag var barn betydde Sambo liten negerpojk. Idag betyder det att man delar hem och liv med någon - något som jag som sagt aldrig mer kommer att göra.
Jag är en man men har inte de typiskt manliga intressena, dvs öl, sport och motorer. Faktum är att jag avskyr skiten. Öl är bara beskt och äckligt (till råga på allt så måste man dricka mycket av det för att bli berusad), sport tycker jag bara är idiotiskt och teknik är obegripligt.
Ogillar även att bli skitig om händerna, ja skitig överhuvudtaget faktiskt.
Friluftsliv, fiske och jakt tar jag också avstånd ifrån. Jag gillar att vara inomhus och jag är alldeles för känslig för att kunna ta död på djur som inte har gjort mig något.
Jag äter dem däremot så konsekvent är jag inte. Om jag däremot skulle bli tvungen att själv slå ihjäl någon ko eller gris innan jag steker dem så skulle jag nog avstå och enbart leva på snabbmakaroner istället.
Jag har ingen som helst utbildning och har jobbat sedan jag var sexton år. Jag varken skäms eller är stolt över att jag inte behöver tyngas av några studielån. Jag bara skiter i det. Skola och utbildning är lika ointressant för mig som arbete. Skillnaden är att arbeta måste man göra för att få pengar. Arbete är en plikt och ett sätt att överleva, inget annat. Jag måste alltså arbeta men ingen kan tvinga mig att trivas med skiten.
Jag har haft över trettio anställningar inom drygt tio olika yrkesområden och alla har de känts lika ointressanta och meningslösa.
Jag har jobbat som fabriksarbetare, köksbiträde, sjöman, sanerare, tryckare, besprutare, städare, diskare, mattant, chaufför m.m m.m.
Detta har även fört med sig att jag har flyttat runt en del. Har bott i Uddevalla, Trollhättan, Dalsland, Kristinehamn, Stockholm, Lycksele, Karlstad och lite till.
Skitjobb har jag haft men jag har aldrig sett något alternativ. Utbildning har aldrig varit aktuellt för det har aldrig funnits något yrke som har lockat. Vad skulle jag ha utbildat mig till?
Men jag trivs med mitt lilla liv och idag har jag ett fint jobb som produktionssamordnare på ett större nationellt serviceföretag. Här kommer jag nog att bli kvar i många år.
Mina intressen är att läsa, skriva, resa till främmande städer (både utomlands och i Sverige), umgås med mina jobbarkompisar, umgås med mina få civila vänner (de blir färre och färre ju äldre man blir. De dör inte, de blir bara gamla och döda till sitt sinne) och att äta framför TV:n. Hänga på nätet är också något som jag uppskattar.
Se där! I skrift så ter sig ju mitt liv riktigt rikt.
Angående mitt nick som är mycket missvisande:
För sisådär nio-tio år sedan eller något så vandrade jag ut på nätet för första gången. Eftersom jag alltid har varit totalt ointresserad av ny teknik, ja att överhuvudtaget försöka lära mig något nytt, så gick jag omkring och nosade med misstänksam blick och stela ben. Inte fan kunde den här skiten vara bättre en en gammal hederlig skrivmaskin?
Vilket jävla larv!
Men så råkade jag ramla in på en site, det var Aftonblades numer avsomnade forum "Tyck till" om någon minns?
Det var fullt med kommentarer runt en artikel om rattfylla. Att det var för bedrövligt. Rattfyllon borde skjutas! Osv. Osv. Det där hade man ju aldrig hört förr.
Notera nu gärna att jag inte pläderar för att köra full, jag har själv aldrig ägnat mig åt rattfylla. Men jag greps av en våldsam lust att få provocera alla förnuftiga och politiskt korrekta tyckare. Det var så jävla tråkigt. Det behövdes lite fart på det där forumet.
Det fanns inget som stack ut.
Jag skrev snabbt ihop ett litet inlägg om att det var kul att köra på fyllan och att jag alltid brukade göra det så fort jag kände mig lite uttråkad. För att få skaka av mig dagens letargi så att säga.
Jag skrev att det fanns inget som fick en medelålders man att känna sig så ung i sinnet som att hälla i sig en sjuttiofemma Explorer, sätta sig bakom ratten och stampa gasen i botten på motorvägen samtidigt som AC/DC vrålade ur högtalarna.
Jag undertecknade med Gammal... Och där tog det slut. Vad skulle jag kalla mig egentligen? Jag var 33 år och kände mig gammal, men vad mer? Tänkte så det knakade, kliade mig i skrevet och kom på att jag helt omedvetet hade nämnt AC/DC i texten.
Varför då?
Var i helvete kom den gruppen ifrån?
I och för sig en jävligt bra grupp men det var ju åratal sedan jag hade lyssnat på dem. Det var ju i min ungdom under åttiotalet, när jag var en sk "hårdrockare". En pinsam figur i jeansjacka och långt hår (jo, jag hade hår en gång i tiden!) vars största intresse var att dricka sig knallpackad, ligga och spy i något dike och ständigt bli nobbad av de flickor som jag ville bli tillsammans med, eller åtminstone ha sex med. Men det fick jag sällan. Mycket sällan.
Men nu så hade jag mitt nick. Jag undertecknade med Gammal Hårdrockare.
Jag trodde nu att det skulle bli ett jävla liv men döm om min förvåning, istället så fick jag hur mycket positiv respons som helst! Några ville i och för sig strypa mig men de flesta verkade fatta att jag drev med dem och ville ha mer.
Jag bestämde mig för att hitta på en tragisk karaktär om en överårig medelålders hårdrockare som hade stannat i utvecklingen och som ägnade sin tid åt att supa, spy och skita på sig, lyssna på gamla blandband med div hårdrocksgrupper och att ständigt hemfalla åt grov rattfylla.
Jag applicerade min ungdoms dåliga karaktär och idiotiska beteende på en medelålders man runt fyrtio år.
Gammal Hårdrockare var född.
Den där karaktären tog jag dock död på för några år sedan. Jag tröttnade. Jag hade aldrig tyckt att det där var något roligt själv men jag fick så mycket positiv respons, så många fina mail från människor som verkade gilla den där överdrivna och hafsigt skrivna skiten så jag skrev nog runt trettio stycken berättelser innan jag tröttnade.
Idag har de där jävla berättelserna spritt sig över hela internet. Tusentals människor har läst dem, folk har mailat mig och frågat om de har fått skriva ut dem, det har blivit hemsidor runt dem osv vilket bara är kul. Den där karaktären tycks jag få leva med vilket inte gör något, bara folk förstår att jag inte är någon överårig och försupen hårdrockare på riktigt.
Jag söp när jag var ung, det är sant. Jag söp så till den milda grad att jag höll på att stryka med, det är också sant. Men det var länge sedan trots allt. Det är en period i mitt liv som jag ångrar men som jag ändå inte vill glömma.
Jag bar mig åt som en idiot. Spriten tog död på det inom mig som var gott, spriten tog kål på min begåvning och hela min framtid.
Men jag fick också många historier att berätta.
Jag fick vara med som saker. Jag fick se och uppleva platser och träffa människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade tagit min första klunk ur brännvinsflaskan den där sommarkvällen i stadsparken när jag var sjutton år.
Jag skriver fortfarande men idag är det en helt annan typ av berättelser, noveller, kåserier m.m. Ofta är de självbiografiska och har inget med den gamla Gammal Hårdrockare att göra.
Jag har behållit mitt gamla nick av flera orsaker. För det första pga mitt ego. Nicket är känt och det lockar människor till mina texter vilket är kul. För det andra så orkar jag inte byta nick, nyregga mig på div forum och författarsiter. Det är ren lathet alltså.
För det tredje så kan jag inte komma på något annat.
Så kom ihåg: Gammal Hårdrockare är inte någon hårdrockare, bara gammal. Bara en drygt fyrtioårig snubbe som har blivit rätt så tråkig men som har börjat trivas med livet så smått och som försöker bli vän med sig själv.
Men ibland när jag är ute och kör på motorvägen så stoppar jag in en CD-skiva i bilstereon, höjer volymen, stampar gasen i botten och öser på med AC/DC eller Deep Purple. Då känner jag mig faktiskt som en tonåring igen.
En tråkig och torr tonåring.
