Filmrecensenter - Vem skriver de för?
Är det något folk jag aldrig har förstått mig på så är det filmrecensenter. Enligt mig så är de kulturvärldens absolut största galenpannor, tillsammans med litteraturvetare och konstkritiker. Men dem kan vi lämna därhän. Dem ska jag nog ta och ägna mig åt i någon kommande text. Nu var det filmrecensenter jag skulle skriva om.
Vem skriver de för? Inte för den vanliga människan framför TV:n och inte för den genomsnittliga biobesökaren. Populära och underhållande filmer får undantagslöst dåliga eller medelmåttiga recensioner.
Märkliga filmer som t ex musikaler på kantonesiska, svartvita ångestladdade filmer på polska och vidrigt tråkiga, gubbsjuka och obehagliga filmer av Ingemar Bergman som handlar om medelålders män och deras uppgörelse med sin sexualitet och liknande öser man superlativer över.
För att inte tala om tjeckiska och rumänska filmer där man "spänner dialogen i en vid båge". De får full pott med en gång och är det någon obegriplig film från något mellanösternland så bubblar recensenterna nästan över av glädje och politisk korrekthet.
Filmer av Woody Allen anses på fullt allvar vara humoristiska (!)
Och så denna jävla Ingemar Bergman igen. Varför höjer varenda filmkritiker denna gubbe till skyarna?
Faktum är att ingen tittar på hans filmer. Gå ned till din lokala DVD-uthyrare så får du se själv. Du hittar knappast några Bergmanfilmer i hyllorna.
Skulle jag ta med mig en Bergmanfilm hem till flickvännen så skulle hon tro att jag har glömt att ta dårpippimedicinen igen.
Ingen hyr en Bergmanfilm.
Jag läste någonstans att de planerar att ge ut Bergmans gamla tv-serie "Scener ur ett äktenskap" på DVD. Förutom att serien avhandlade så spännande ämnen som depression, ångest och medelålderskriser så hade naturligtvis Ingemar Bergman sina två favoritskådisar i huvudrollerna, Erland Josephson och Liv Ullman. Två personer som hade utstrålning och livsglädje som ett par vedträn. Blev man inte deprimerad innan så blev man det när de dök upp i rutan och fyllde vardagsrummet. Det räckte inte med det brunmurriga och mossgröna sjuttiotalsmodet, man var tvungen att stå ut med skådisar som såg ut att vilja ta livet av sig så fort som möjligt.
"Den var ju så populär och hade över två miljoner tittare!"
Tacka fan för det! Det fanns ju inget annat att titta på!
Vi hade två statligt styrda TV-kanaler.
På den andra kanalen så visade de ett program om hur man förebyggde bölder i anus, eller kanske en spännade rysk opera.
Va fan skulle folk göra? De var ju hänvisade till att sitta och svälja ren skit framför TV:n varenda jävla kväll!
Om fem personer kommer att köpa denna box så blir jag förvånad. Däremot så kommer varenda jävla filmrecensent att ge boxen högsta betyg.
Jag har lärt mig att konsekvent undvika filmer som får höga betyg. Får de fem Plus, Getingar, Bildrör eller vad det nu kan vara så är det bara att besöka sin lokala filmuthyrare och jag kan garantera; där får du leta länge innan du hittar någon deprimerande Bergmanfilm med något mystiskt budskap som bara en schizofren filmstuderande kan finna underhållande eller något ryskt kostymdrama som bara en berusad kostymör på någon alternativ teater kan uppskatta.
De flesta människor ser på film för att fly vardagen en stund. De vill skratta, de vill gråta, de vill ryckas med, de vill känna igen sig, de vill drömma sig bort. Kort och gott: De vill underhållas.
Film ska inte vara en lektion i psykologi, film ska vara underhållning!
Ångest, depression och sjukdom får vi nog av i våra egna liv.
Vem skriver de för? Inte för den vanliga människan framför TV:n och inte för den genomsnittliga biobesökaren. Populära och underhållande filmer får undantagslöst dåliga eller medelmåttiga recensioner.
Märkliga filmer som t ex musikaler på kantonesiska, svartvita ångestladdade filmer på polska och vidrigt tråkiga, gubbsjuka och obehagliga filmer av Ingemar Bergman som handlar om medelålders män och deras uppgörelse med sin sexualitet och liknande öser man superlativer över.
För att inte tala om tjeckiska och rumänska filmer där man "spänner dialogen i en vid båge". De får full pott med en gång och är det någon obegriplig film från något mellanösternland så bubblar recensenterna nästan över av glädje och politisk korrekthet.
Filmer av Woody Allen anses på fullt allvar vara humoristiska (!)
Och så denna jävla Ingemar Bergman igen. Varför höjer varenda filmkritiker denna gubbe till skyarna?
Faktum är att ingen tittar på hans filmer. Gå ned till din lokala DVD-uthyrare så får du se själv. Du hittar knappast några Bergmanfilmer i hyllorna.
Skulle jag ta med mig en Bergmanfilm hem till flickvännen så skulle hon tro att jag har glömt att ta dårpippimedicinen igen.
Ingen hyr en Bergmanfilm.
Jag läste någonstans att de planerar att ge ut Bergmans gamla tv-serie "Scener ur ett äktenskap" på DVD. Förutom att serien avhandlade så spännande ämnen som depression, ångest och medelålderskriser så hade naturligtvis Ingemar Bergman sina två favoritskådisar i huvudrollerna, Erland Josephson och Liv Ullman. Två personer som hade utstrålning och livsglädje som ett par vedträn. Blev man inte deprimerad innan så blev man det när de dök upp i rutan och fyllde vardagsrummet. Det räckte inte med det brunmurriga och mossgröna sjuttiotalsmodet, man var tvungen att stå ut med skådisar som såg ut att vilja ta livet av sig så fort som möjligt.
"Den var ju så populär och hade över två miljoner tittare!"
Tacka fan för det! Det fanns ju inget annat att titta på!
Vi hade två statligt styrda TV-kanaler.
På den andra kanalen så visade de ett program om hur man förebyggde bölder i anus, eller kanske en spännade rysk opera.
Va fan skulle folk göra? De var ju hänvisade till att sitta och svälja ren skit framför TV:n varenda jävla kväll!
Om fem personer kommer att köpa denna box så blir jag förvånad. Däremot så kommer varenda jävla filmrecensent att ge boxen högsta betyg.
Jag har lärt mig att konsekvent undvika filmer som får höga betyg. Får de fem Plus, Getingar, Bildrör eller vad det nu kan vara så är det bara att besöka sin lokala filmuthyrare och jag kan garantera; där får du leta länge innan du hittar någon deprimerande Bergmanfilm med något mystiskt budskap som bara en schizofren filmstuderande kan finna underhållande eller något ryskt kostymdrama som bara en berusad kostymör på någon alternativ teater kan uppskatta.
De flesta människor ser på film för att fly vardagen en stund. De vill skratta, de vill gråta, de vill ryckas med, de vill känna igen sig, de vill drömma sig bort. Kort och gott: De vill underhållas.
Film ska inte vara en lektion i psykologi, film ska vara underhållning!
Ångest, depression och sjukdom får vi nog av i våra egna liv.
Kommentarer
Trackback
