GammalHardrockare

Eftersom presentationen på min blogg inte fick överskrida 1 200 tecken så väljer jag att länka till denna lilla nystartade blogg istället som jag enbart kommer att använda till just sådana här ändamål - när utrymmet är begränsat så att säga.
Jag kan nämligen inte uttrycka mig kort. Jag breder ut mig. Jag älskar att skriva och när jag väl har börjat så är det svårt att sluta.
Så nu drar jag igång!

Jag är medelålders, 40+ som man säger. Faktum är att jag faktiskt fyller år just idag! Något som jag naturligtvis inte firar. Sådant slutar man med i tjugoårsåldern. Sedan så är det inte kul längre.
Jag bor ensam i en etta men har en flickvän. Vi är särbos som man säger numer. Har tidigare haft ett längre förhållande som avslutades för drygt två år sedan. Idag lever jag alltså ensam och det tänker jag fortsätta med. Sambolivet var inget för mig.
Allt ändrar sig. När jag var barn betydde Sambo liten negerpojk. Idag betyder det att man delar hem och liv med någon - något som jag som sagt aldrig mer kommer att göra.
Jag är en man men har inte de typiskt manliga intressena, dvs öl, sport och motorer. Faktum är att jag avskyr skiten. Öl är bara beskt och äckligt (till råga på allt så måste man dricka mycket av det för att bli berusad), sport tycker jag bara är idiotiskt och teknik är obegripligt.
Ogillar även att bli skitig om händerna, ja skitig överhuvudtaget faktiskt.
Friluftsliv, fiske och jakt tar jag också avstånd ifrån. Jag gillar att vara inomhus och jag är alldeles för känslig för att kunna ta död på djur som inte har gjort mig något.
Jag äter dem däremot så konsekvent är jag inte. Om jag däremot skulle bli tvungen att själv slå ihjäl någon ko eller gris innan jag steker dem så skulle jag nog avstå och enbart leva på snabbmakaroner istället.

Jag har ingen som helst utbildning och har jobbat sedan jag var sexton år. Jag varken skäms eller är stolt över att jag inte behöver tyngas av några studielån. Jag bara skiter i det. Skola och utbildning är lika ointressant för mig som arbete. Skillnaden är att arbeta måste man göra för att få pengar. Arbete är en plikt och ett sätt att överleva, inget annat. Jag måste alltså arbeta men ingen kan tvinga mig att trivas med skiten.
Jag har haft över trettio anställningar inom drygt tio olika yrkesområden och alla har de känts lika ointressanta och meningslösa.
Jag har jobbat som fabriksarbetare, köksbiträde, sjöman, sanerare, tryckare, besprutare, städare, diskare, mattant, chaufför m.m m.m.
Detta har även fört med sig att jag har flyttat runt en del. Har bott i Uddevalla, Trollhättan, Dalsland, Kristinehamn, Stockholm, Lycksele, Karlstad och lite till.
Skitjobb har jag haft men jag har aldrig sett något alternativ. Utbildning har aldrig varit aktuellt för det har aldrig funnits något yrke som har lockat. Vad skulle jag ha utbildat mig till?
Men jag trivs med mitt lilla liv och idag har jag ett fint jobb som produktionssamordnare på ett större nationellt serviceföretag. Här kommer jag nog att bli kvar i många år.

Mina intressen är att läsa, skriva, resa till främmande städer (både utomlands och i Sverige), umgås med mina jobbarkompisar, umgås med mina få civila vänner (de blir färre och färre ju äldre man blir. De dör inte, de blir bara gamla och döda till sitt sinne) och att äta framför TV:n. Hänga på nätet är också något som jag uppskattar.
Se där! I skrift så ter sig ju mitt liv riktigt rikt.

Angående mitt nick som är mycket missvisande:
För sisådär nio-tio år sedan eller något så vandrade jag ut på nätet för första gången. Eftersom jag alltid har varit totalt ointresserad av ny teknik, ja att överhuvudtaget försöka lära mig något nytt, så gick jag omkring och nosade med misstänksam blick och stela ben. Inte fan kunde den här skiten vara bättre en en gammal hederlig skrivmaskin?
Vilket jävla larv!
Men så råkade jag ramla in på en site, det var Aftonblades numer avsomnade forum "Tyck till" om någon minns?
Det var fullt med kommentarer runt en artikel om rattfylla. Att det var för bedrövligt. Rattfyllon borde skjutas! Osv. Osv. Det där hade man ju aldrig hört förr.
Notera nu gärna att jag inte pläderar för att köra full, jag har själv aldrig ägnat mig åt rattfylla. Men jag greps av en våldsam lust att få provocera alla förnuftiga och politiskt korrekta tyckare. Det var så jävla tråkigt. Det behövdes lite fart på det där forumet.
Det fanns inget som stack ut.

Jag skrev snabbt ihop ett litet inlägg om att det var kul att köra på fyllan och att jag alltid brukade göra det så fort jag kände mig lite uttråkad. För att få skaka av mig dagens letargi så att säga.
Jag skrev att det fanns inget som fick en medelålders man att känna sig så ung i sinnet som att hälla i sig en sjuttiofemma Explorer, sätta sig bakom ratten och stampa gasen i botten på motorvägen samtidigt som AC/DC vrålade ur högtalarna.
Jag undertecknade med Gammal... Och där tog det slut. Vad skulle jag kalla mig egentligen? Jag var 33 år och kände mig gammal, men vad mer? Tänkte så det knakade, kliade mig i skrevet och kom på att jag helt omedvetet hade nämnt AC/DC i texten.
Varför då?
Var i helvete kom den gruppen ifrån?
I och för sig en jävligt bra grupp men det var ju åratal sedan jag hade lyssnat på dem. Det var ju i min ungdom under åttiotalet, när jag var en sk "hårdrockare". En pinsam figur i jeansjacka och långt hår (jo, jag hade hår en gång i tiden!) vars största intresse var att dricka sig knallpackad, ligga och spy i något dike och ständigt bli nobbad av de flickor som jag ville bli tillsammans med, eller åtminstone ha sex med. Men det fick jag sällan. Mycket sällan.
Men nu så hade jag mitt nick. Jag undertecknade med Gammal Hårdrockare.
Jag trodde nu att det skulle bli ett jävla liv men döm om min förvåning, istället så fick jag hur mycket positiv respons som helst! Några ville i och för sig strypa mig men de flesta verkade fatta att jag drev med dem och ville ha mer.
Jag bestämde mig för att hitta på en tragisk karaktär om en överårig medelålders hårdrockare som hade stannat i utvecklingen och som ägnade sin tid åt att supa, spy och skita på sig, lyssna på gamla blandband med div hårdrocksgrupper och att ständigt hemfalla åt grov rattfylla.
Jag applicerade min ungdoms dåliga karaktär och idiotiska beteende på en medelålders man runt fyrtio år.
Gammal Hårdrockare var född.

Den där karaktären tog jag dock död på för några år sedan. Jag tröttnade. Jag hade aldrig tyckt att det där var något roligt själv men jag fick så mycket positiv respons, så många fina mail från människor som verkade gilla den där överdrivna och hafsigt skrivna skiten så jag skrev nog runt trettio stycken berättelser innan jag tröttnade.
Idag har de där jävla berättelserna spritt sig över hela internet. Tusentals människor har läst dem, folk har mailat mig och frågat om de har fått skriva ut dem, det har blivit hemsidor runt dem osv vilket bara är kul. Den där karaktären tycks jag få leva med vilket inte gör något, bara folk förstår att jag inte är någon överårig och försupen hårdrockare på riktigt.
Jag söp när jag var ung, det är sant. Jag söp så till den milda grad att jag höll på att stryka med, det är också sant. Men det var länge sedan trots allt. Det är en period i mitt liv som jag ångrar men som jag ändå inte vill glömma.
Jag bar mig åt som en idiot. Spriten tog död på det inom mig som var gott, spriten tog kål på min begåvning och hela min framtid.
Men jag fick också många historier att berätta.
Jag fick vara med som saker. Jag fick se och uppleva platser och träffa människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade tagit min första klunk ur brännvinsflaskan den där sommarkvällen i stadsparken när jag var sjutton år.

Jag skriver fortfarande men idag är det en helt annan typ av berättelser, noveller, kåserier m.m. Ofta är de självbiografiska och har inget med den gamla Gammal Hårdrockare att göra.
Jag har behållit mitt gamla nick av flera orsaker. För det första pga mitt ego. Nicket är känt och det lockar människor till mina texter vilket är kul. För det andra så orkar jag inte byta nick, nyregga mig på div forum och författarsiter. Det är ren lathet alltså.
För det tredje så kan jag inte komma på något annat.

Så kom ihåg: Gammal Hårdrockare är inte någon hårdrockare, bara gammal. Bara en drygt fyrtioårig snubbe som har blivit rätt så tråkig men som har börjat trivas med livet så smått och som försöker bli vän med sig själv.
Men ibland när jag är ute och kör på motorvägen så stoppar jag in en CD-skiva i bilstereon, höjer volymen, stampar gasen i botten och öser på med AC/DC eller Deep Purple. Då känner jag mig faktiskt som en tonåring igen.
En tråkig och torr tonåring.