Revolver av Guy Ritchie.
Under sjuttio- och i viss mån åttiotalet så kunde filmerna ibland bli pinsamt övertydliga. Idag kan det vara tvärtom. Det är märkliga tidshopp, underliga kameravinklingar, snabba klipp och en jävla massa karaktärer att hålla reda på och det är inte alltid helt uppenbart vem som är huvudpersonen och hjälten. Ibland beter sig inte ens hjälten som en hjälte.
Förr så var hjälten alltid behäftad med en viss moral och det fanns alltid med en vacker kvinna någonstans i hans liv - en kvinna som han saknade, ville ha, hade haft, eller kanske skulle få i slutet av filmen.
När och om de fick varandra så fick man inte se regelrätta samlag eller antydningar om kommande avsugningar och rövknull. De kvinnliga karaktärerna kunde faktiskt skita som folk efter att de äntligen hade fått smyga iväg med hjälten till något motellrum.
Kärleksakten lämnades åt fantasin så att säga.
Idag kan hjälten lika gärna vara bankrånare, knarkare, bög, strakbent eller bara rätt och slätt tokig.
Men det som är mest irriterande är att filmerna blir allt svårare att begripa. Det börjar hända lite väl ofta nu att jag får stänga av filmen pga att jag eller min flickvän inte begriper handlingen.
Jag minns att jag avhandlade detta ämne i en annan tråd. Då gällde det en film med Mickey Rourke som hette Domino. Den filmen hade jag stora förhoppningar på.
Jag begrep inte ett smack.
Igår var det dags igen. Jag och min flickvän hyrde en film som hette Revolver.
Vi fattade inte ett dugg.
Vem var hjälten? Vem var skurken? Vad i helvete handlade det om egentligen?
Det började på något casino som tydligen drevs av någon skurk. En snubbe hade blivit blåst av dem och hade suttit inne i sju år.
Den blåsta snubben kom ut och sedan fattade jag inte så mycket mer. Det var något om att han fick en obotlig blodsjukdom, hade någon sorts fobi för hissar och så ramlade han ned för en trappa när några gangstergorillor av någon anledning skulle ta honom någonstans, till någon som antingen var någon slags gangsterledare, alternativt ägare till casinot som hade blåst den blåsta snubben.
Det började dyka upp meddelanden från ingenstans också. Små vita visitkort som bara den blåsta snubben med blodsjukdomen fick. Alltid när han antingen svimmade av eller strax innan någon omotiverad skottlossning började mellan gäng som jag inte hade någon koll på.
Var det någon konspiration på gång mellan läkarna? Var inte den blåsta snubben döende i någon blodsjukdom?
Ja, inte vet jag för när det helt plötsligt dök upp något jävla kinesgäng mitt i alltihopa och när en sändning kokain försvann som någon ännu större och farligare gangster hade haft ansvaret över så började jag tröttna.
Vad hade detta med handlingen att göra?
Vilken handling förresten? Vad handlade det om egentligen?
När det helt plötsligt även började dyka upp tecknade avsnitt mitt i alltihop med folk som sköt skallen av varandra så fick både jag och min flickvän nog. Vi stängde av skiten.
Är det en trend att skapa filmer med en handling som är helt omöjlig att begripa och hänga med i?
Varför kommer det inga storfilmer längre som t ex Titanic, Gladiator och liknande som alla gillar och som är underhållande, spännande, romantiska och påkostade?
Vad är det för fel med filmer som har en handling som man begriper? Och varför ska det alltid vara dessa underliga tidshopp, förvirrade kameravinklingar, snabba klipp och liknande?
Det var nyskapande när Tarantino kom med sina filmer men börjar det inte bli lite väl krystad och krångligt nu? Vissa filmskapare verkar ju mer eller mindre slå knut på sig själva i sin iver att komma med något som de tror fortfarande är nyskapande och unikt.
Är det kanske frånvaron av en handling som vanligt folk begriper och kan hänga med i som är nyskapande?
Hur som helst så lär det fan i mig dröja innan jag hyr en ny film som jag inte känner till något om. Det verkar som om man får hålla sig till klassikerna från nittiotalet.
Kommentarer
Trackback
